Jävla fitta, jag säger vad jag vill i ett fritt Sverige.
I natt var jag rädd.
I natt var jag en fitta, en idiot som inte respekterade det fria ordet i Sverige och som skulle skrämmas. Vi blev förföljda och hotade. I natt var jag kvinna.
Jag och Gaby firade att hon slutat sitt jobb, skulle gå på semester och att hon kommit in på den skola hon ansökt plats på. Vi var glada, lyckliga. Vi träffade vänner och skrattade. Drack vin och njöt av sommarkvällen.
Efter att uteserveringarna stängt satte vi oss på en bänk vid Stora Torget. Vi fortsatte att snacka och folk gick förbi. Vi bad två olika män utan relation till varandra att lämna oss ifred, på ett artigt och vänligt sätt. Man har ju lärt sig att vara artig och be snällt första gången.
Efter en stund kom det fram en snubbe. Jag kände direkt att det inte kändes bra och ställde in mig på att be honom gå, artigt men bestämt.
Han hade ett flin och drog en utläggning om att hans polare inte hade ciggaretter men inte skulle behöva köpa ett helt paket. Så hans fråga var om vi kunde bjuda dem på en ciggarett.
Eftersom vi blev avbrutna för tredje gången samt satt jämte en öppen tobaksaffär sa jag att hans kompis kunde gå och köpa cigg. Och tyckte därmed att jag avvisat honom utan större konstigheter.
Detta var inte artig nog och snubben skrek åt mig att jag var en idiot, att detta var ett fritt land så han fick säga vad han ville, att jag var en fitta med mycket betoning på ordet FITTA och att han fick göra vad han ville.
I nio utav tio gånger håller man käft. Ser bort, åt ett annat håll. Låtsas vara döv i typ trettio sekunder. Pratar vidare med sin väninna. Håller ögonkontakt med sin väninna. Hoppas att snubben ska gå.
Detta var den tionde gången så jag sa i chocktillstånd att han borde veta hut, att de skulle avlägsna sig samt att hans mamma borde skämmas över honom.
Ja, jag reagerade. Det anses fel, lönlöst och idiotiskt. För såna män är idioter, för såna män förstår inte. Men grejen är att om jag snart gör en empirisk undersökning på alla män jag mött i grupp så ger det mig en generell slutsats som gör mig till manshaterska. Till en som dömer män för vad "bara några få män gör". För ingen man vill kännas vid vad andra män gör.
De avlägsnade sig men bestämde sig för att det inte varit nog.
De kom tillbaka till oss och försökte provocera oss.
Vi försökte ignorera dem men mitt hjärta bultade så hårt.
Till slut gick vi, mot min vilja. För att jag har rätt att sitta var jag vill i stan utan att känna mig rädd eller att jag lämnat plats åt såna svin.
När vi började gå förföljde dem oss en bit, skrek vidriga saker och jag tänkte att nu åker vi på stryk och det fysiska kommer göra mindre ont än vad kränkningen över att det inte finns något djupare i det brottet än en misshandel. Inget om förföljelse, kränkningar och hot.
Ingenting om hatet mot kvinnor. Ingenting om rädslan för att detta händer skitofta. För vi lever i ett patriarkat.
När Gaby precis skulle ringa snuten vände dem och försvann.
Jag hade så mycket adrenalin i kroppen, en känsla som inte är helt obekant. Det blir samma rus samtidigt som du känner sorg varje gång. Du går inte säker. För du är en jävla fitta, en idiot som inte tillåter män att uttala sig fritt i Sverige. Du bjuder inte på cigg och du vill inte småprata mitt i natten.
Du tillåts inte. Och du hamnar i skottlinjen när du säger nej.
I natt var jag en fitta, en idiot som inte respekterade det fria ordet i Sverige och som skulle skrämmas. Vi blev förföljda och hotade. I natt var jag kvinna.
Jag och Gaby firade att hon slutat sitt jobb, skulle gå på semester och att hon kommit in på den skola hon ansökt plats på. Vi var glada, lyckliga. Vi träffade vänner och skrattade. Drack vin och njöt av sommarkvällen.
Efter att uteserveringarna stängt satte vi oss på en bänk vid Stora Torget. Vi fortsatte att snacka och folk gick förbi. Vi bad två olika män utan relation till varandra att lämna oss ifred, på ett artigt och vänligt sätt. Man har ju lärt sig att vara artig och be snällt första gången.
Efter en stund kom det fram en snubbe. Jag kände direkt att det inte kändes bra och ställde in mig på att be honom gå, artigt men bestämt.
Han hade ett flin och drog en utläggning om att hans polare inte hade ciggaretter men inte skulle behöva köpa ett helt paket. Så hans fråga var om vi kunde bjuda dem på en ciggarett.
Eftersom vi blev avbrutna för tredje gången samt satt jämte en öppen tobaksaffär sa jag att hans kompis kunde gå och köpa cigg. Och tyckte därmed att jag avvisat honom utan större konstigheter.
Detta var inte artig nog och snubben skrek åt mig att jag var en idiot, att detta var ett fritt land så han fick säga vad han ville, att jag var en fitta med mycket betoning på ordet FITTA och att han fick göra vad han ville.
I nio utav tio gånger håller man käft. Ser bort, åt ett annat håll. Låtsas vara döv i typ trettio sekunder. Pratar vidare med sin väninna. Håller ögonkontakt med sin väninna. Hoppas att snubben ska gå.
Detta var den tionde gången så jag sa i chocktillstånd att han borde veta hut, att de skulle avlägsna sig samt att hans mamma borde skämmas över honom.
Ja, jag reagerade. Det anses fel, lönlöst och idiotiskt. För såna män är idioter, för såna män förstår inte. Men grejen är att om jag snart gör en empirisk undersökning på alla män jag mött i grupp så ger det mig en generell slutsats som gör mig till manshaterska. Till en som dömer män för vad "bara några få män gör". För ingen man vill kännas vid vad andra män gör.
De avlägsnade sig men bestämde sig för att det inte varit nog.
De kom tillbaka till oss och försökte provocera oss.
Vi försökte ignorera dem men mitt hjärta bultade så hårt.
Till slut gick vi, mot min vilja. För att jag har rätt att sitta var jag vill i stan utan att känna mig rädd eller att jag lämnat plats åt såna svin.
När vi började gå förföljde dem oss en bit, skrek vidriga saker och jag tänkte att nu åker vi på stryk och det fysiska kommer göra mindre ont än vad kränkningen över att det inte finns något djupare i det brottet än en misshandel. Inget om förföljelse, kränkningar och hot.
Ingenting om hatet mot kvinnor. Ingenting om rädslan för att detta händer skitofta. För vi lever i ett patriarkat.
När Gaby precis skulle ringa snuten vände dem och försvann.
Jag hade så mycket adrenalin i kroppen, en känsla som inte är helt obekant. Det blir samma rus samtidigt som du känner sorg varje gång. Du går inte säker. För du är en jävla fitta, en idiot som inte tillåter män att uttala sig fritt i Sverige. Du bjuder inte på cigg och du vill inte småprata mitt i natten.
Du tillåts inte. Och du hamnar i skottlinjen när du säger nej.
Hej Värmland vad jag älskar dig av hela mitt hjärta
Jag är hemma i Värmland. Hittills, inte ett enda dugg ångest.
När bilen närmade sig Karlstad kommun-skylten hoppade jag upp jag med i sätet jag klappade i händerna.
Jag har päronen på besök, vi har ätit gott och surrat. Jag håller på att styra upp mitt hem så drar ju in morsan i allt så hon engagerar sig lika seriöst som jag.
Imorn kommer en kvinniska och köper mina köksmöbler och fd soffa. Tjugo minuter efter att jag lagt ut möblerna på blocket var rubbet sålt.
Vi, jag och päronen, kommer att ägna morgondagen till att söka klaff/slagbord, pinnstolar samt rar fåtölj. Utöver detta ska det drickas kaffi och ta djupa andetag.
Snor och titta på vindrickande vänner.
Hänger med min trygga, fina bror och vår kompix Mimmi. De dricker vin och har ätit ostmackor. Jag har druckit vatten och ätit tonfisk och majonäs typ, med tillbehör.
Jag har blivit förkyld, helvete.
Detta är ett hån mot mig eftersom jag har börjat träna och äta bra. Jag har hunnit simma två dagar, 45 min per gång samt morgonpromenad imorse.
Snoret och känslan av att vara hängig ska inte stoppa mig, jag ska bara inte simma eller motionera mig svettig de närmaste dagarna.
All inklusive och kallsupar.
Då jag har befunnit mig i Turkiet med min kompix Jonny har det varit uppehåll i bloggen.
Vi spenderade en vecka på ett All inclusive-hotell i Alanya. Vi drack öl, åt mat, solade och badade. Rakt igenom en trivsam resa. Jag hann med lite plugg och fick många kallsupar i poolen. Drack öl så det stod härliga till och hade blåsor på tungan, som en följd enligt mig, av att jag satte i mig tomater till alla måltider. Jonny ville inte hålla med, det var definitivt inte anledningen.
En dag vi lunchen klagade jag på mina blåsor, som gjorde att jag fick talfel och dessutom smärtade, och Astrid som vi lärde känna från Halmstad, frågade "Har du ätit mycket tomat?"
Och igårkväll, när jag talade med min kompix Bärra beklagade hon sig över en blåsa som satt framme på tungspetsen. Hon hade under dagen fått frågan " Kan det vara så att du ätit tomat?" så Jonny bör snart komma till ro med att det är tomat som utlöser dessa krämpor. Han försökte likställa det vid att typ "Jag har ett skadat knä, kan det var tomater." Detta är inte jämförbart men eftersom mycket av allt ont i världen beror på tomater så skulle detta också kunna ha med saken att göra.
Som så ofta, spelades det mycket kortspel på kvällarna. Vi umgicks med ett gäng så vi var rätt många under spelen och jag blev skitsugen på att ha pokerkvällar i höst där insatserna består av enkronor.
Det var också mycket trivsamt att umgås med Jonny, och hetset började redan vi en felsägning på planet ner från Arlanda. Vi diskuterade hästar och till historen hör att Jonny sedan några år blir kallad Kentaurponny av mig. Jonny började säga att jag hade små hovar till fötter men var förövrigt människa och samtalet gled in på hästsorter. Han påstod att det fanns dvärjhästar och jag hostade ur mig, utan att tänka.
"Det heter inte dvärjhästar, det heter Mylittle ponny."
Bra vecka, längtade inte hem men var nöjd när jag väl satte foten på svensk mark igen.
En vecka till på Södermalm
En vecka utan uppdatering.
Jag har hunnit hänga vid Pellans mammas hus vid Dalälven bland annat. Vi var borta 24 timmar, under dem timmarna åt vi mestadels. Vi hann med bad i självaste älva, några timmars sömn och frågesport också. Det var en mycket trevlig vistelse. Det kändes som en semester på semestern.
När vi kom tillbaka hängde jag med min trygga, fina bror och hans vänner. Vår fantastiskt enastående vän som bor i Kurdistan och jobbar med kampen om ett självständigt Kurdistan är hemma på semester så vi styrde upp häng. Vi såg VM-finalen och drack vin. På natten talade vi länge och väl och sen slaggade hon på min säng medan jag och brorsan fnissade oss till sömns i hans bädd.
Förövrigt har jag vistats på Södermalm, ibland allena och ibland med min trygga, fina bror.
På tisdagen kom min gode kamrat Ea hit, vi hann med vin och delikatess-häng i Vitabergsparken, promenader och kaffistunder samt en heldag på Gröna Lund. Det var det härligaste jag känt fysiskt på en månad.
Det var skönt och uppiggande att känna att karuseller är ofarliga ( i de flesta fall) ting som ger en läskig, pirrig och glad känsla i kroppen utan att någon blir ledsen utav det. Ea, som har talets gåva, beskrev målande hur jag kunde referera till olika karuseller hur juni, juli, augusti och så småningom hösten kom att kännas. Hon satte allt på pricken och lyckades muntra upp mig således. Hon har en sån tendes, att göra mitt liv rätt okrångligt och smidigt.
Jag har pendlat i min manodepressivism. Mina mardrömmar om att min person gått skitmycket vidare eller att jag kör över canis med bil osv gör vissa dagar tyngre än andra.
Jag vaknar varannan natt av hjärtklappning och ångest.
Min ångest handlar om att jag inte vill att min person känner att jag inte är viktig längre. Det är själva kärnan tror jag. Jag önskar att vi kunde få ha det fint som goda vänner så länge det känns viktigt, för båda. Han är en sån att räkna med, dessutom skitrolig och intressant. Jag vill verkligen vara glad av de egenskaperna han bär trots separation.
I detta nu sitter jag med kladdig svart hårfärg på skallen. Det finns naturligvis färg på både öron och nacke men det är en världslig sak. Jag vill bli korpsvart i håret, det är förtrollande vackert tycker jag. Utöver detta ska jag få mina fransar och ögonbryn svartfärgade på salong vid lunchtid på måndag.
På måndagkväll bär det av till Turkiet på solsemester. Jag och min kompix Jonny ska leva gott på ett all inclusive-hotell vid stranden i Alanya en vecka. Det kommer att bli fett. Jonny är en bra bo med-kamrat. Jag hade nöjet hösten 2012 att ha honom som inneboende tors-sön då han jobbade i Norge i veckorna. Det var en härlig tid där även Anton fanns med i bilden då han bodde nästan lika mycket hos mig. Vi kunde nämligen inte komma överens om vem som skulle få ha Jonny hos sig så vi brukade då och då sova alla tre hos mig.
Hur som helst, det blir gött med roliga, nya minnen med denna herre.
Bakfullhetens ansikte och delikatesser från Lidl.
Väntar på min trygga, fina bror. Han har varit borta i sex dygn och är nu ca 30 minuter ifrån Skånegatan.
Jag har varit bakis idag så jag sov till mitten av eftermiddagen sen tog jag frukostbrickan och satt mig i skuggan på Nytorget. Ägnade sedan några timmar till att läsa exegetik, dvs bibelvetenskap.
Jag har förövrigt lunkat runt i kvarteren med canis några gånger, handlat delikatesser på Lidl och städat i hemmet.
Igår stack jag och canis till Mimmi som bor på Kungsholmen. Där vistades hon, Basti och Linda. Dessa tre är kamrater till min trygga, fina bror. Vi drack vin, språkade och mumsade på oliver, nötter m.m Mimmis lägenhet var ljuvlig, liten men rar. På hennes balkong hade hon verkligen odlat allt, utom gräs. Jag fick inspiration och vill naturligvis härma henne, fast nästa sommar. Jag räknar med att vara i Värmland nästa sommar iallafall. Om jag inte flyr för något då också.
Hur som helst, det var roligt och det blev skitsent. Jag och canis åkte taxi hem vid halv tre. Vaknade vid halv sju av huvudvärken från helvetet. Svepte en alvedon och ett glas vatten, led i ca trettio min innan jag lyckades somna om.Var på vippen till att kräkas också men lyckades ta oerhört djupa andetag och tänka bort illamåendet.
Att vara bakfull är ett sånt konstigt tillstånd och man finner sig i det varje gång. Typ som mensvärk, det gör lika jävla ont varje månad men det är liksom ett normaltillstånd i samband med mens.
Jag saknar min person, och hans syster. Skitmycket. Känns lustigt och läskigt men jag längtar efter att ha det roligt med dem tillsammans. De är så fina människor. Jag hoppas det kommer att fungera. Verkligen hoppas.
Nu vill min bror att jag ska öppna porten.
Kontoret och Södermalm.
Mitt på dagen på mitt kontor. Det vill säga vid ett bord på Nytorget med min frukostbricka bredvid.
Jag försöker knyta ihop säcken för mitt examensarbete. Det är som om jag fått för mig att jag gör ett forskningsarbete på svinavancerad nivå och därför låser det sig för mig när jag kommer fram till "vanliga, rimliga analyser". Det är rätt lätt att få godkänt på en uppsats, tro mig, jag har skrivit tre tidigare som dessutom var rätt kassa. Men det är som om mitt "smarta, undervisande lärar-jag" har lite hög stolthet och ser mig själv som ett geni.
Hur som helst, igårkväll stack jag med Linnea ut till Jakan för att hon skulle få sina ögonfransar fixade av en kollega. Efter besöket åkte vi till en badplats och hängde i vattnet. I Mälarn, tror jag. Det var jätte varmt och trivsamt. Första doppet i svenskt vatten detta år.
De resterande vakna timmarna ägnade jag åt dokumentärer, Quizza med P3 då jag älskar Nanna och Kringlan (Obs ett bra exempel på ett f.d par som både jobbar ihop och är vänner fortfarande) och promenader. Södermalm sover aldrig och jag inser att hur jävla priviligerad jag är som går ute om natten utan att vara rädd, det är ett lugnt område pga priviligerade män och kvinniskor som jag har råd att bo här. Det är städat överallt eftersom städbilar städar gatorna typ varje dygn. Men det är klart att det spöas massor av kvinns innanför väggarna där jag går förbi. Det hörs inte men det sker, hela tiden.
Och till mig själv och mitt mående.
För det mesta är jag glad och lycklig, typ lugn. Men sen kommer det en liten dal där jag blir ledsen eller får ångest över min ovalda situation. Min främsta strategi är att inte drömma mig bort i saker som jag gjort med min person. Strategi nummer två är att palla visa mig "svag" och erkänna för mig själv och min person att det är jobbigt. Strategi nummer tre är att ta det lugnt, ej stressa. Typ gå långsamt upp för trappor, sitta still och lyssna på pod etc, inte planera något (som jag nämnt tidigare) och bli duktig på basket. I en lugn takt blir jag bra på basket.
Jag har varit i Stockholm i två veckor och har ungefär fyra veckor till på mig. Dretgött kan man helt klart säga.
Denna avsaknad av analys
Morgonkaffit svept and also smörgåsarna.
Jag ska gå långsamt med canis runt kvarteret sedan lägga mig på en filt i solen några timmar och lyssna på mina gamla intervjuer från 9:orna, dec 2012. Jag vill analysera det dem säger en gång till för jag är rätt så säker på att deras narrativa kompetens syns mer nu än när jag lyssnade på dem. Jag tittar ju på elevers källkritiska tänkande och historiemedvetande. Hur man alltså använder dåtid, nutid och framtid när man pratar om fenomen och hur man sätter in sig själv, det vill säga, den lilla historien, i den stora historien.
Förövrigt slängs jag mellan ett rus som fyller mig kropp med mod inför kampen. Kampen om samma möjlighet till liv.
Och några minuter senare krossas mitt hjärta för att det finns exempel att hitta överallt som bevisar den exakta motsatsen. Människor är inte beredda att tänka solidatiskt och vilja dela med sig för att dem inte har lust samt tycker att man är sin egen lyckas smed. Var finns all jävla analys?
Jag hatar människor som tror att "om man verkligen vill så.." OM MAN VERKLIGEN VILL VADÅ. Isåfall skulle väl varenda en bo i slottet och äta tårta till frulle. Eller?
Oj oj, nu är du lite tokig Sophia, det är väl inte så att alla vill det heller?
Nä okej, men då vill nog säkert många ha krämpor som de inte har råd att bota, munnar som de inte har råd att mätta, vara bottenskrapet som alla pratar om, skräcken och parasiterna som media skriver om. Många njuter av att bli föraktade, äckla folk och vara exempel på "det man har tur att inte vara" när man snusar gott i sin säng om nätterna. Jag glömde naturligtvis, alla vill ju vara den som inte törs titta människor i ögonen pga kanske kränker någon för man är ju inte värd att se i ögonen.
Gräddsås och läraryrket.
Efter några timmar har jag smitit upp i lägenheten för att spisa lunch, kissa osv.
Värmde mackaronipudding med gräddsås i micron och hade gele till. Det var som en saga, så himla fint.
Sveper två stora koppar kaffi nu som efterätt.
Jag ser i detta nu en dokumentärserie som heter Sverige sviker. Avsnittet Jag vill inte ha nån framtid handlar om tre ungdomar. Detta programmet ger mig en anledning till att vilja jobba i skolan med barn och ungdomar. Anledningen är att de här ungdomarna är bedårande.
De ogillar skolan och tycker att skolan suger/sög och har inte rätt trist inställning pga omständigheter. Det finns alldeles för många utav dessa ungdomar pga den politik som regeringen för.
De får tidigt lära sig att de inte är värda ett skit.
Jag vill ha lyxen att få lära känna fina ungdomar som dessa. Det är värsta lyxen, och det bästa med läraryrket. Att jag får chansen att träffa så många olika unga människor som gillar skolan i olika grader. De ungar som hatar skolan gör ju inte av ingen anledning.
Jag hatar vuxna människor som ogillar ungdomar.
Räva ringer på Skype, adjö.
Kontor i skuggan
Jag sitter för tillfället i hörnet av Nytorget. Där har jag byggt kontor.
Det var på tok för varmt i lägenheten så jag tog canis, packade dator m.m och gick till en skuggig plats där bänkar och bord var utplacerade. För att kyla ner canis hällde jag kallt vatten över honom, han var inte direkt förtjust i det men nu ligger han och torkar och ser faktiskt rätt nöjd ut.
På tal om nöjd känner jag mig det just nu. Min tillfälliga tillflyktsort är trygg och jag är noga med att vara egoistisk. Alltså typ, jag har bland annat utvecklat en allergi mot planering. Jag kan alltså inte planera aktviteter om de inte ska ske samma dag. Det ger mig ångest om jag måste veta vad jag ska göra om några dagar eftersom jag inte vet hur jag kommer att må. Det räcker med ångest över att jag ska vara redo för Värmland om en månad, att jag ska ha gjort klart mitt plugg tills dess och helst kunna leva utan min person på det sätt jag gjort fram tills mitten av juni.
Det kan också vara så att jag upplever att jag måste kunna bestämma allt själv, det jag rår över. Jag rår inte över att min person inte känner samma sak längre men jag rår över vad jag väljer att göra om dagarna.
Ja, vad har jag gjort om dagarna då?
Jag har träffat mina tre barndomsvänner från Sala, vi har fört samtal som roar mig och de har ställt upp som respondeter för att kompletera mina intervjuer till uppsatsen.
Jag har tränat straffar med basketboll. Jag blir mer och mer säker och lyckas träffa korgen rätt ofta. Det är en skön träningsform och jag älskar att se att jag blir bättre på det.
Det känns förövrigt fett att det finns så mycket som inte beror på hurvida mitt kärleksliv ser ut.
Vitabergsparken, brunch och Svenska kyrkan
Idag är det söndag, det känns fint.
Det passade därför fint att möta upp Linnea och Edina för en lång brunch. Vi hängde på den vegetariska restaurangen Hermans och hade utsikt ut över Djurgårn, osv.
Under ca fem timmar åt vi, hällde i oss kaffi och talade. Det var verkligen uppiggande och trivsel.
Vi skiljdes åt nyss men de kommer eventuellt ikväll för en bit mat och mer prat. Det var ett sånt där bra häng där man inte ville sluta prata med varann. Mycket bekräftande och liktänkande men vem har sagt att några andra än dem samtalen är bäst? Kanske nån dum jävel.
Igår hängde jag i Vitabergsparken och försökte att inte längta hem, eller till min person. Jag kände mig rätt ensam då min bror arbetade. Jag tror dock att den känslan kommer att komma och gå eftersom jag flyr. Jag våndades över att känna samma känsla i mitt eget hem i höst. Det är förövrigt Putte i parken-festival i Karlstad denna helg så jag kan ju förstå att mina vänner samt min person har hur roligt som helst, utan mig. Det är en rätt egoistisk tanke men man vill ju att de man längtar efter ska längta efter en.
Jag ägnade större delen av tiden till att känna vad andra känner så jag såg typ tre dokumentärer och lyssnade på ett sommarprat av Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén som förövrigt är en fabulös kvinna som talade om solidaritet, hotet från högerextremismen och kärleken för alla människors lika värde.
Jag tänkte flera år i mitt vuxna liv att jag skulle gå ur Svenska kyrkan men detta kommer ej på frågan. De gör skitmycket gott osv. Denna tanke smög sig långsamt på under vintern och jag upplever numera att det är en viktig organisation.
I detta nu håller min trygga, fina bror på med att packa sin väska. Han ska vandra i Jämtlandsfjället under kommande vecka. Han berättade precis att han blir tvungen att långa ett par shorts av pappa Sten "då han har mängder av kakibyxor". Jag blir kvar på Skånegatan allena. Fast ändå inte, det känns som om det finns skitmånga av ha trivsel med. Och eftersom jag har fastnat i dokumentärträsket bör tiden gå fort.
Ska nu sätta käften i en direkt.
Att "råka kränka" och att få gå sin väg
Lördagmorgon, smörgås och stekt ägg nedsköljt med tre koppar kaffi. Sov länge, pga semester och uppe sent om nätterna.
Igårkväll kollade jag två dokumentärer.
En om djur som är kompix med andra arter. Jag var konstant varm i kroppen. Jag älskar djur, kan kolla på dokumentärer om djur ständigt. Bor med djur och är kompix med djur.
Den andra dokumentären handlade om några kvinnor i ett fängelse i Afghanistan. De är nu mina idoler.
De satt där flera år på grund utav att de "förlöpt" sitt hem. Utan man. Ba gått ut. Vissa av dem hade rymt pga att de blivit bortgifta eller spöade av sina män. Alltså jag hatar det här jävla förtrycket som pågår mot ALLA KVINNOR I VÄRLDEN. Hälften av jordens befolkning kränker, äger, bestraffar, exploaterar och dödar den andra hälften.
Kvinnorna levde med sina barn och andra kvinnor tillsammans och många utav dem sa att de inte ville släppas ut för de var mer fria innanför murarna än utanför. Ingen som slog dem, våldtog dem eller tvingade dem att titta ned i marken ständigt för att inte "råka" kränka en man.
Efter tittandet drog jag iväg med Charlie på gatorna. Hann naturligvis tänka strategier för att inte bli våldtagen eller hamna på gator där män i gäng vistas, pga de skrämmer mig. Att råka provocera eller va i vägen eller liknande.
Jag hatar att jämt "va beredd". Jävla skuldbeläggande skit.
Att inte kunna lyssna med högt ljud på musik/poddish osv för då kanske jag inte hör om någon kommer för nära.
Jag tog en sväng runt kvarteren och slängde sedan upp canis. Lirade basket en sväng med brorsan, Tom och Henric. Det var roligt, jag har talang för basket men måste träna upp mina korta armar. Det finns en basketplan ca tre minuter från lägenheten så jag ska vistas där en del.
Mackaronipudding och Nytorget
Jag ägnade några timmar vid Nytorget på en filt med canis. Jag läste mitt examensarbete med överstrykningspenna samt analyserade den senaste intervjun jag transkriberat. Förövrigt tittade jag på folk, käkade nötter, oliver och drack en kyld latte. Jätte trivsamt, jag älskar Skånegatan, Nytorget och dess kvarter runt i kring. Det doftar gott, är människor överallt fastän ingen är stressad och så soft miljö.
Jag hämtade min sko idag också, fint limmad och vacker.
Har hunnit styra upp en mackaronipudding och lyssnat på diverse dokumentärer och repotage om för mig intressanta ämnen.
Blir så jävla glad när Gudrun äger varje intervju osv men alltid lika skitsur när journalister och programledare frågar politiskt aktiva inom partiet om de verkligen "typ vet vad som krävs för att vara ett parti i riksdagen", det är ju samma ifrågasättande som kvinnor fick när rösträtten infördes. Typ "Kan ni verkligen förstå er på något över huvud taget?" Ät min röv idiotpatriarkatet.
I detta nu väntar vi på puddingen i ugnen. Tom spelar visor på pianot och brorsan testligger sin nya luftmadrass som han ska ha i fjällen nästa vecka.
Här är vi som bor i hörnlägenheten på Skånegatan
Happy kids från i tisdags.
Rolling Stones-konsert.
Dricker indisk bärs på Shanti i onsdags.
Födelsedagsfesten och krishantering
På torsdagen fyllde min trygga, fina bror 30 barre. Vi åt gofrullix med päronen innan de kramade oss hejdå och for hemåt. Brorsan stack till studion och jag ägnade dagen åt att kolla in Gudrun, Soraya m.fl på olika klipp och inspireras. Framåt fyra möttes vi upp igen och tog en eftermiddagslunch på cafet som ligger precis under lägenheten.
Det blir ofta stämningsfullt att göra saker med brorsan. Det är bra med stämning och jag hinner formulera orden "Det löser sig, bara jag får vara i min trygga, fina brors närhet"
Därför blir det också läskigt att tänka att jag inte kan fly hur länge som helst. Jag kan inte pausa från mitt liv längre än semestern varar. Det känns så värdelöst detta. Vissa människor vill ju göra en dramatisk förändring vid kriser och jag kan tydligt se hur jag vill hantera detta. Jag vill tatuera mig, jag vill "renovera" min lägenhet till det närmsta jag kan komma mitt drömhem, jag vill sporta?? (Jag vet, sjukt. Men jag vill få ur mig massa skittankar och bli utmattad av fysisk smärta), jag vill engagera mig mer igen som jag gjorde förr om åren med feminismen och vara med om ett stort, häftigt genombrott i svensk politik och mer..ish.
Kärnan är att jag vill ha ett värdefullt liv själv, utan man (eftersom.. my man left me..) och hitta den där glada, lyckliga känslan av att jag har det roligt, gott och fint.
Hur som helst, på kvällen samlades massor av vänner till min trygga, fina bror på Babajan och det var en härlig tillställning. Vår faster med man och våra två kusiner med respektive dök bland annat upp, de träffar jag typ vartannat år så jag blev jätte glad. Min kamrat och syster Akhi var med och det var en fröjd. Vi syns aldrig allena och även om det var skitmycket människor under denna tillställning fick vi ändå stunder av privat häng. Hennes närvaro gjorde mig pigg och frisk.
Vi åt skämmigt god mat och min brors flin var det största som skådats. Han var konstant nöjd.
När det blev natt förflyttades festandet till Skånegatan för de som orkade kalasa vidare. Det var en rolig fest och jag somnade när solen gick upp. Fick även denna kväll lära känna fler av brorsan goda, fina vänner. Det upplevs rätt lylligt att träffa människor som gillar en redan vid första ögonkastet pga att min bror talat så ädelt om en. Det är nice att strunta i att vara blyg, vilket är det tråkigaste som finns, och vara hela sig själv direkt.
Fan, nu måste jag gå ut i solen och studera.
